Smärta i pappahjärtat

Det som tar mest ont i en pappas hjärta måste vara att se sina barn ha ont (och möjligvis sin fru). Axel har nu haft ont i ett öra efter allt för mycket badande (klorallergi). Du har varit väldigt låg, blek som ett lakan, har sovit väldigt lite och fått käka Alvedon hela dygnen. Jag minns en annan gång jag fick se dig lida. Det var för snart 2 år sedan när vi var på skridskoskola. Du hade först åkt med dom andra och sedan hade vi varit till barnens hus en sväng och du ville tillbaka och åka lite till på friåkningen. Jag hade precis remmat på dig skridskorna och sa att du kunde gå till planen och vänta för jag skulle på toa. När jag kom till båset var du redan på isen och jag ropade till dig att du skulle komma. När du åkte mot mig trillade du, ingen jättevurpa men du skrek rakt ut. Jag fattade direkt att det måste ha gjort väldigt ont eftersom du normalt inte är så känslig. Jag sprang in på isen och hjälpte dig upp. Då ser jag att din vänstra arm hänger i en vinkel rakt ner och jag förstår att du brutit armen. Känslan av det knastrande skellätet när jag bröt upp armen i rätt vinkel och ditt skrik det ilar fortfarande i pappahjärtat när jag tänker på det. Jag bar dig till omklädningsrummet. På vägen frågade en annan pappa hur det gick och jag svarade - inte så bra han bröt armen. Den andra svarade: - höhö nja så farlig var det nog inte (tur att pappa inte hade en ledig hand för då hade det blivit näsblod tror jag). En känd läkare fanns som tur var i ishallen så han kom och stadgade upp armen med en kartongbit. Jag bar dig till bilen och körde dig till lasarettet. Där konstaterade dom bara att armen var bruten sen blev det ambulans till Sunderbyn sjukhus. Vi kom fram och efter en undersökning och röntgen så kom dom fram till att det måste opereras. Vi fick åka upp på en barnavdelning i väntan på den. Du hade nog en ohygglig smärta trots att du fick morfin. Du bröt armen vid 10.30 men fick ligga med din smärta till klockan var typ 20.00 innan du fick komma på operation. Otroligt dålig sjukvård att låta en liten 5 åring ligga och vänta så länge. Jag hade ringt mamma som kom upp och var med vid operationen. Båda benpiporna var av så de blev tvungna att operera in två långa "skruvar" i armen. Mamma åkte hem till lillebror och jag satt och väntade på att du skulle vakna. Ganska otäckt att se dig ligga där med syrgasmask och massa slangar. Men allt gick bra och vi fick åka upp till rummet igen där vi sov över. Dagen efter fick vi lämna sjukhuset och komma hem igen. I Höstas fick du operera bort skruvarna och allt är nu återställt. Men det var en jobbig tid att se dig så liten och hjälplös och ha så ont och samtidigt veta att jag inte kan byta med dig. Jag minns också väldigt starkt när vi låg där i sjukhussalen på kvällen när du somnat och jag låg där alldeles slutkörd och såg på dig och tänkte men vad har jag gjort? Är det mitt fel? Var dina små 5årsben för trötta för att åka tillbaka och åka mer? Var det dumt att ropa på dig? Men men, med lite distans så har det lagt sig och en olycka kan nog hända var som helst. Hoppas vi slipper liknade saker i framtiden. Samtidigt kan man tänka på dom som sitter med sina barn på sjukhuset och inte vet om dom kommer att klara sig eller inte. Skänker en tanke till Matilda (och hennes föräldrar) som på midsommaraftonen tog sitt sista andetag och dog i cancer endast 8 år. Och här beklagar jag mig om ett armbrott. Ja, livet är inte alltid rättvist. Om ni orkar tycker jag att ni ska läsa om Matildas kamp http://hem.passagen.se/dummapricken/
ps ladda upp med lite näsdukar.