Nu rycker vi upp oss

Måste snart byta namn på min blogg. Typ elendesbloggen eller sjukstugan eller kanske dysterknuten. Det har varit mycket död och sjukdomar senaste inläggen. Men ibland kommer dessa saker upp varse man vill eller inte. Sista tiden har det varit mycket sånt runt om kring oss. Tråkigt, jobbigt och sorgligt men samtidigt är det nyttigt. För som vi alla vet efter regn kommer solsken och då ska man gå stärkt ur denna kris och ta vara på dagen. Carpe diem fånga dagen.
Och kanske lika viktigt quam minimum credula postero lita ej på morgondagen. För någon gång kommer den inte att finnas där (morgondagen alltså)
Ett av mina favorit ordspråk. Nu ska jag gå och fånga dagen eller rättare sagt kvällen pussa er godnatt och se lite friidrott. och vi syns i morgon. Nästa inlägg lovar jag går i solskenets tecken. Sovgott igelkott.
.

En snäll och elak tumör

Bilden tagen idag

Den 28/8 i fjol opererade du Axel bort en knöl du haft på bröstet. En verkligt omtumlande resa som äntligen fick ett slut. Allt började egentligen vid din födsel. Redan första dagen såg vi att du hade en liten knöl mitt på bröstbenet. Läkarna uppmärksammade också detta men kunde ge oss det lugnande beskedet att det rörde sig om ett "storkbett" (typ födelsemärke). Detta skulle försvinna inom de närmaste dagarna eller i värsta fall inom ett år.
När vi var på ett års kontroll så hade den inte försvunnit utan snarare vuxit. Vi fick en remiss till barnavdelningen på Piteå lasarett. Dom tyckte detta inte var något att oroa sig för utan det var ett storkbett eller möjligtvis ett nystan med blodkärl. Inget som behövde röntgas utan det skulle försvinna. När du skulle fylla sex hade knölen vuxit sig stor som en pingisboll ungefär och jag ringde en barnläkare igen. Vi fick komma och visa upp den och nu beslöt dom för att röntga. Först en skift röntgen som inte visade något. Sen fick du komma på ett ultraljud. Läkarna trodde fortfarande att detta var ett nystan av blodkärl men skulle för säkerhetskull skicka upp bilderna till Sunderby sjukhus. Ett par dagar senare blev vi uppringda av läkaren som meddelade att det inte var något nystan utan det var något annat.

Känslan förändrades ungefär här för mamma och pappa. Vi hade hela tiden varit rätt lugna men nu gick allt så fort och läkarna ringde kvällar och vi behövde aldrig vänta på några tider. Du fick komma på en magnet röntgen och bilderna skickades till Sunderbyn. Jag försökte pressa läkaren som genomförde röntgen vad det var, men han svarade att vi nog inte behövde oroa oss. Sent en kväll ringde en läkare igen och förklarade att läkare från ett flertal sjukhus kollat på bilderna och kommit fram till att det måste opereras. Pappa-hjärtat stannade och sen kom frågorna.
– Vad är det?
- Vi vet faktiskt inte.
– Vad tror ni att det är då?
- Vi vill inte spekulera.
- Men jag måste få veta. Du kan inte få mig att tro att han är den första som drabbats av detta.
- Det vi vet är att det är en ..........tumör av något slag.
För mig är tumör= cancer och en snar död.
Han försökte att lugna mig men nu trodde jag inte mer på någon läkare.
Han försökte igen men han hördes långt bort och enda ordet jag hörde var tumör. Till slut hade han i alla fall fått mig att förstå att en tumör inte alls bör vara cancer utan något helt ofarligt.
- ok, det är en tumör som ni tror är ofarlig så det är alltså en godartad ?
- nja, en godartad är en tumör som inte växer. Och denna knöl var 2 cm när vi upptäckte den och nu är den 6 cm.
men som sagt misstänker vi inte att det är något farligt.
Så min son har alltså en elakartad tumör som är helt ofarlig.
Det var en bra läkare som faktiskt tillslut lugnat mig. Fast nu blev det en orolig tid för både mamma och pappa. Vi försökte prata om det och lugna varandra. Det blev 1 besök till Sunderbyn och efter det blev det beslutat att den 28/8 skulle du få operation på Universitetssjukhuset i Umeå.
Där blev vi väl mottagna dagen innan och vi fick träffa läkaren som skulle operera dig. Alla läkare hade ju hela tiden sagt att det i inte verkade vara någon fara så vi valde att lyssna på dessa och försöka att inte överreagera. Nu fick vi tillbringa tiden där på en barncancer avdelning så visst fick man lite panikkänslor emellanåt. Frukosten innan operationen var jobbig. Att sitta här och se alla barn utan hår som det märktes tillbringat den mesta tiden av sin uppväxt just här var förstås tungt. Operationen gick bra och på kvällen lämnade vi Sjukhuset med lättare steg än när vi kom. Läkaren hade berättat att innehållet var något geléaktigt som dom skulle skicka på analys men han var helt övertygad att det inte var någon fara. Ett par veckor senare fick vi beskedet att denna tumör var något helt ofarligt och att du skulle bli helt återställd. Under hela denna tid var du grym grabben. Super duktig på att ta prover, ligga still i röntgen osv. och aldrig något gnäll. Den snälla läkaren tog också bort dina spikar i armen i samma sövning. Ett gott slut på en orolig tid. Och visst har denna saga förändrat mig som pappa det tror jag. Och det till något bättre.
Axel och Malte: Carpe diem quam minimum credula postero!!!

Elias äventyret del 2

Del 1

Visst avtog angreppen men vi fick fortsätta fajtas med dom envisaste. Vi började komma bort från den värsta sankmarken och stigen framför oss blev mer stenig. Nu skulle vi alla sättas på hårda prov för nu började det vara riktigt brant. Efter en oändlig tid fick vi då äntligen syn på skylten. Gömd under en jättelik klippa och nästan omöjlig att upptäcka såg vi då ingången. Pappa kände direkt att här behövs en riktig man med stort mod. Jag harklade mig och sa att jag går först. De andra tittade stolt och imponerat på denna modiga man. Man såg i barnens ögon att det var stolta, och man väntade bara att dom skulle säga ”det där är vår pappa” Jag tog några raska steg fram och tittade ner på den minimala öppningen. Jag såg hur mormor först tittade på öppningen och sedan på mig och säger – men hur ska det där gå. Jag tittade ner på min mage och förstod att vi hade ett problem. Hur ska vi få ner Barbapappa i den där lilla öppningen? Jag kände att svetten pärlades i pannan när jag började klämma mig ner. Då kom tanken vad finns här nere i grottan? Själv var jag rätt övertygad att Elias inte fanns kvar där nere men risken är ju rätt stor att någon annan flyttat in. Och i värsta fall kanske en hel arme med insekter. Jag tände ficklampan klev ner med benen och allt gick bra tills jag skulle ner med magen. Det kilade rätt bra på båda sidorna och även fram och bak. Jag såg oron i barnens ögon men till slut. PLOPP det lät som när man drar korken ur en vin flaska och sen var hela härligheten nere. Jag kröp in en bit i grottan och sedan ropade jag till de andra att kusten var klar. Snabbt och smidigt slak först barnen ner och sen kom morfar (dryga 60 år) ner. Vi utforskade grottan och konstaterade att den var tom. Inga arméer och ingen Elias. Barnen och morfar försvann upp genom detta lilla hål och upp i säkerheten. Nu var det bara jag och magen kvar. Jag tänkte att gick det ner måste det ju gå upp. Fast när man ska uppåt har du ju inte samma hjälp av tyngdlagen. Efter mycket svett och bök och ett par repiga solglasögon såg jag då åter dagens ljus. Vi fortsatte upp till bergets topp där vi intog våran medhavda matsäck. Vi spanade över vyerna innan vi började nerstigningen. Tre timmar senare var vi tillbaka vid bergets fot och kunde trötta och nöjda konstatera att vi lyckats med utmaningen.

Storebror räkan.

Här kommer in bild på kattens storebror. Han heter "Räkan" och bor alltså i grannhuset.Rätt gullig eller?

Tillökning i Familjen

Till alla som undrat, kan vi då äntligen meddela den glada nyheten. Nu blir det tillökning hos familjen Vikström. Bullen är i ugnen och under gödning. Än är han bara 4 veckor men tiden går ju fort. Nu blir det spännande att följa ännu en unge växa upp. Vi har inte sagt något till barnen än eftersom vi inte bestämt till hundra procent om vi ska behålla honom. Detta är förstås ett svårt beslut som vi måste ta inom kort. Det som talar för är att det förmodligen blir en väldigt gullig och snäll unge om den brås på mamma. Och visst skulle det vara supermysigt. Men det som talar emot är framför allt att det blir jobbigt att upp fostra ännu en unge. Börja om med pink och bajs. Och det blir ju svårt att fara till Jörn. Ska han följa med blir det ju jobbigt. Och det går inte lämna honom hemma alltför mycket heller. Vi vet att det är en pojke och helst skulle vi vilja ha en liten tjej. Vidare vet vi ju inte heller hur det funkar när det är närmaste grannen som är mamma. Som jag ser det kan det bli en hel del svartsjuka. Fast det får man väl ta då. Vidare kostar det ju en hel del också. I framtiden lär han väl springa runt och göra alla grannar på smällen, så förmodligen måste vi kastrera honom. Har hört att det är väldigt dyrt. Att han är svart det tycker vi är gulligt. Så det mesta lutar väl åt att vi behåller honom. Nu ska han bara äta och bli större. Dom ska väl helst var 8 veckor innan man tar dom. I morgon kan jag lägga ut en bild på hans brorsa.

Tankar om skolan

Ja, nog var det alltid med blandade känslor när vi hela familjen tog oss till Axels första skoldag.
Första skoldagen började faktiskt kl 17.30 så vi kunde gå allihopa och det var ett bra upplägg.
Lite pirrigt var det nog för er gubbar med det släppte fort. Axel hade ju precis samma klass som i fjol, medan däremot du Malte som började förskoleklass fick en hel del nya vänner. På vägen till uppropet sneddade vi över fotbollsplanen som man spelat så många matcher på, sommar som vinter. Och det pirrade i magen och man minns precis hur kul det var på rasterna. Vi fortsatte mot skolan och ju närmare vi kom så knöt det sig mer och mer i magen. När vi kom fram sneglade jag på klassrummet man suttit i så många gånger. Det var där man fick sitta om man inte kunde sitta still utan att busa. Jag minns min tid här på skolan med blandade känslor. Som förmodligen de flesta gör.
O ena sidan alla roliga minnen för livet. Men samtidig minns jag skoltiden som något mycket jobbigt och faktiskt ganska hemsk många gånger. Men vi människor är ju väldigt olika och jag tror helt enkelt inte jag är skapt för att sitta i en skolbänk. Jag har aldrig kunnat sitta still. Och har alltid varit ”klassens clown” spelat allan och förmodligen varit en pina för mina klasskompisar och framförallt lärarna. Egentligen har jag nog alltid haft ganska lätt för att lära mig saker så det är liksom inte det som felat. Men för mig känns det jobbigt att veta att ni nu ska tillbringa minst 12 år i skolan. Jag kommer att göra allt för att det ska gå bra för er och att ni inte ska bli skoltrötta allt för tidigt. Men samtidigt vet jag ju att äpplet inte faller långt från trädet. Och nog ser jag mycket Steffe i dig Axel. Men det kändes bra med fröken och visst kommer detta att bli sten kul (första åren iaf).

På tal om det där klassrummet så har jag faktiskt ett minne att jag smet ut genom fönstret när jag var tillsagd att inte lämna rummet. Och med tanke på gårdagens inlägg fattar ni säkert det där med äpplet !!

Och BTW så fick jag i dag veta att jag kommit in på en utbildning på lärarhögskolan i Stockholm………..hahahahaahah där fick ni alla tvivlade och förtvivlade fröknar och magistrar ………….nu är jag er i hasorna hahaha !!!!

Ett överläge som blev underläge

Så var det då gjort! Första skoldagen för dig Axel. Och Malte började förskoleklass. Jag ska sammanfatta mina känslor om det i morgon (Haha säger ni som följt min blogg).
Tänkte bara skriva om en annan incident som hände i kväll. Du och jag Axel kom ihop oss i kväll. egentligen inget allvarligt men jag var trött och du lyssnade inte så bra. När jag bett dig komma in typ 7 ggr. och du sa jag ska bara........ då brann det för din trötta pappa. Jag gick ut och hämtade dig och kastade in dig i ditt rum. Sedan gjorde jag lillebror klar för kvällen och la mig och läste för honom. Då kom du ut ur ditt rum och sa att du också ville höra. Jag förklarade att du hade "sumpat" din kvällsläsning. Mera gråt och du sprang in i vårat sovrum. Bra ropade jag och du kommer inte ut före du slutat gråta, tänkt över vad som gått fel och funderat ut vad du ska säga till pappa. Ett typ 2 sek var du förstås ute. Jag kastade in dig igen och låste dörren (obs inget jag brukar göra men nyckel satt i dörren så det blev bara så). (Obs igen! Om det är förbjudet att låsta in sina barn så gjorde jag inte alls det). Jag fortsatte och läsa för lillebror när plötsligt vår dörr smälls igen och någon låser in oss. Socialtjänsten tänker jag först. Men sen hör jag din ljuva stämma Axel.
- Du får inte komma ut om du inte läser för mig.
Du hade förstås smitit ut genom balkongdörren sprungit runt huset, hämtat samma nyckel som jag just låst in dig med. Och nu satt jag där.
- Snälla Axel försökte jag.
– Bara om du läser för mig.
– Kommer inte på fråga. Släpp ut mig nu!
– Glöm det.
Jag tänkte hur löser jag detta nu då? jag kan ju inte ge med mig. Men jag kan ju inte heller sitta här hela kvällen. Läge för lite hot!
– Du Axel det där du har surrat om att du vill ha. Och som vi nästan lovat du ska få. Det kan du fet glömma om jag inte är ute härifrån inom 5 sek.
– Ok pappa och förlåt för att jag inte lyssnade.
Klick och sen var det jag som körde skutan igen.......puh....
Sen fick jag gå på toa och skratta tyst för mig själv.

Av jord är du kommen.......

Så var då "gammelmormor" begravd. Det blev en fin och värdig avslutning på ett långt liv. Så här i efterhand känns det rätt att ni inte följde med. Begravning och minnesstunden varade i över 4 timmar. Det var mycket tal, sång, telegram åsså lite mer tal, sång och små prat. Trevligt för oss vuxna men ni hade nog klättrat på väggarna efter en timme. Så ni hade det säkert betydligt trevligare med värdens bästa farfar som skött er i dag. Pappa klarade sig rätt bra från våldsamma gråt och snörvlingsattacker. Men visst kom det någon tår men det tror jag ingen såg. Jag brukar inte sjunga med i psalmerna när vi är i kyrkan. Men i dag tyckte jag alla sjöng så lågt så jag tänkte att jag får väl dra mitt strå till stacken. Jag tog i och sjöng lite lagom lågt. Fast en av pappas kännetecken är en väldigt kraftfull röst som får de flesta andras att blekna. Tyckte själv att det lät riktigt vackert tills min kära fru utbrister i begravningens enda gapskratt. Hon stöter mig i sidan och ber mig sluta sjunga...........Jaja sen fick dom klara sig utan mig. Men som jag sagt tidigare även solen har fläckar!
Vila i frid kära "gammelmormor"

Begravning

På Fredag begravs er gammelmormor (Mammas mormor). Mamma och jag har diskuterat hurvida ni ska följa med eller inte. Vi har väl haft lite olika syn på det. Jag tycker i och för sig att gå på begravning är en sak man helst av allt aldrig skulle vilja göra. Fast även om de är jobbigt just för stunden så tycker jag att det känns som en lättnad att få delta och lättare att gå vidare när det är gjort. Jag hör till den skaran som har väldigt lätt till tårar och gråter hejdlöst fast jag kanske inte haft någon jättenära relation med den avlidne. Samtidigt tycker jag denna skulle kunna vara en bra första begravning att gå på. Jag tror det kommer att bli en ganska odramatisk och fin avslutning på ett långt liv. Hon var 94 år och har varit senil en längre tid och hon slapp ligga och lida vilket alla förstås tycker var skönt. Jag vet ju att ni så småningom kommer att komma i kontakt med döden och begravningar varese man vill eller inte. Mamma tycker å sin sida att barn inte har något att göra på en begravning där vederbörande man knappt träffat. Och det accepterar jag. Det kan nog vara sant att man inte kan göra detta som något avdramatiserande. Utan att när döden väl tränger sig på och det ligger någon nära där i stället så blir det nog otroligt smärtsamt i alla fall. Och skulle det ha varit någon ni kände skulle ni naturligtvis ha varit med. Men tyvärr måste jag säga att det kommer fler tillfällen.......

Helgen som gick

Glömde att redovisa helgen i går. Fredag följde vi med rantarfamiljen nummer 1 och fiskade i en tjärn i Långträsk. Ni barn lekte mest "Turtles" i skogen. Så det blev mest vi pappor som fiskade. Fruarna hade fullt upp med att hålla mysfaktorn i bivaken. De eldade värmeljus, käkade godis, grillade korv och drack vin. Sånt som hör hemma på en fiske tur.......hmmm.

Sedan sov vi i husvagnen på mormors och morfars stuga. Era två mista kusiner kom och bodde med oss lördag till södag. Det blev mer fiske och fyrhjuling och andra stug grejer.

Detta fruktansvärda spöke fick bilisterna på storforsvägen att nästan göra i brallan i kväll.

Skönt att se att det bara var du Malte. Obs lägg märke till vad pappa har slarvat med gräsklippningen i diket senaste tiden. Jag fick slita ont men nu är det gjort!

Dumma skit pappa

"Dumma skitpappa" är vad du Malte brukar kalla mig när du inte får som du vill. Vi har under en tid försökt få dig/er att använda andra ord även om ni blir väldigt arga. Vi säger att så där säger man inte. För ett tag sen sa jag till dig att du inte fick gå till en kompis för att klockan var för mycket. Jag såg att du blev jättearg och jag tänkte nu kommer det (dumma skit pappa). Men jag såg att du bet dig i läppen och försökte att uttrycka dig lite mildare. Och resultatet blev

- jag tycker inte om dig pappa.

Och det satt som en knytnäve rakt på hakspetsen. Aldrig tidigare har någon av er sårat mig med ord men jag fick en klump i magen. Det är nog det sista en förälder vill höra av sitt barn. Jag vacklade till och höll nästan på att säga

- Snälla Malte kalla mig dumma skitpappa i stället.

Men men ........ vi tog ett snack vid kvällsläsningen att jag blev riktigt ledsen när du sa så. Du sa att du älskade mig. Men inte så mycket när du inte får gå till kompisar. Jag tror att tanken var god. Och att det faktiskt gått in vårat tjat. Men slutresultatet blev smärtsamt.

Öronproppar

Dessa är två öronproppar (trodde jag) följde med ett set med cyklop, snorkel som du Malte fick i present. Här om dagen frågade Axel vad det var för något och jag förklarade att de var ett par proppar som skulle hindra vattnet att tränga in i öronen. Senare på kvällen sa du
Axel: - du pappa de där propparna du visade mig var inte öronproppar som du sa.
Pappa: -Nähä (förvånat)
Axel: -Nej för jag provade dom på lillebror och dom var för stora. Men sedan provade jag de i hans näsa och där passade dom perfekt. Så de är nog näsproppar så man inte ska behöva hålla för näsan när man dyker.

Tänk att man fortfarande som 36 åring får lära sig något nytt.

(Tack till Erran för tipset.)
Föresten heter det örproppar eller öronproppar? jag får väl fortsätta att lära mig.

ÄNTLIGEN

I går hade du Axel fotbollscup och bad-kalas i Norrstrandspoolen. Cupen gick rätt bra, fast jag tror nog allt att det inte bara är pappa som tappat sin kondis och byggt på lite extra kilon under sommaren. Ditt löpsteg såg väldigt tungt ut igår. I dag började jag mitt pappajobb! (pappa ledighet) Det började på bästa sätt med strålade sol. Jag säger som Gert Fyllking ÄNTLIGEN!

Vi packade badgrejerna plockade med en av Maltes kompisar "Leonardo" och drog till Norstrandspoolen. Jag tänkte att där är det nog lugnt eftersom de flesta nog har börjat om att jobba. När vi närmade oss området blev jag lite osäker om det stängt för säsongen eftersom det såg ut som det rullat ut en stor rosa matta över hela området. När vi närmade oss kunde jag pusta ut. Det var bara lite fler semesterfirare än jag som tänkte göra ett sista försök att bygga på sommarbrännan. Och man kan lugnt konstatera att det inte varit någon kanonsommar med vädret. När vi tillslut hittat en liten plats att ställa ner påsen på så åkte vi rutschkana. Malte och Leonardo hade inte åkt den på ett tag så jag fick följa med upp första åket. Ni fick åka ner och sen tänkte jag ta trappan ner. Men det hade hunnit bli rätt lång kö bakom oss och när jag vände om och började tränga mig mot trappen hörde jag en "snorunge" säga till sin kompis - gubben vågade inte. Innan jag hann fatta vad som hände hade jag vänt om tagit fart svingat mig ut i rutschkanan och tänkte nu ska dom få se att gubben visst vågar och kan köra fort. Och fort gick det. Jag tyckte att hela ställningen krängde till i varje kurva och än en gång blev jag påmind att sommarens frestelser påverkat min kroppshydda. Sen kom nästa tanke. Tänk om det är ett litet barn efter nästa kurva som inte kör så fort, och som också får erfara min goda sommar. Hann precis se tidningsrubrikerna framför mig innan jag nådde vattnet och stänkte ner två tredjedelar av den rosa mattan. "Barbapappa körde ihjäl 4 åring i rutschbana" eller "Katastrof när fetto välte rutschbana med massa lekande barn" Han säger han blev provocerad av en snorunge.

Jaja, sen åkte ni intensivt i ca 4 timmar. Och hade det jätteroligt!

Vänner för livet

Det är så roligt att se er nu på dagarna. Ni är ett litet gäng på 5-6 grannungar som springer omkring och leker och bygger kojor mm. I går var vi på middag hos en av mina barndomsvänner som bodde på samma gata som mig. Och tänk att för ca. 30 år sedan var det vi som sprang omkring precis som ni gör idag. Han har 2 barn som ni gillar att leka med. Och i dag ska min barndomsväns Mor och far på middag hos min mor och far. Ganska läckert, det är liksom vänner i 3 generationer. Tänk att vänner samlar man på sig hela livet. Redan från det du föds börjar du få vänner i föräldragrupper, sen kommer det dagiskompisar, skolkompisar, lagkamrater, grannar, jobbarkompisar, kompisars kompisar, barnens kompisars föräldrar osv. Sista vännerna finner man kanske på hemmet så småningom. Det är ungefär som vågorna efter en båt, ju längre du kör ju bredare blir vågen bakom med vänner. Av mitt gäng från mammas gata umgås jag regelbundet med 3 st. av 4. Dessutom var vi ett tag 5 av 6 på vårt jobb som kommer från denna beryktade gata (idag är vi 4). Vänner är något man ska vara rädd om och vårda. De bästa vännerna finns ju trots allt kvar hela livet. Så om 30 år grabbar kanske ni sitter och äter middag med vännerna från igår någonstans och kollar på när era barn leker tillsammans. Min käre vän från igår är en som är otroligt duktig på att vårda sina vänner, han är duktig på att titta förbi eller ringa en signal och kolla läget. Det är verkligen en av mina svagheter. Trots att jag själv blir väldigt glad om någon av mina vänner bara ringer för att kolla hur jag har det, så har jag svårt för att få det gjort själv. Hur svårt kan det egentligen vara? Det blir mitt kall att se till att ni blir bättre än pappa. Pappa har ju också tid att förbättra sig om han nu vill.

Dagens goda gärning

I Morse väckte jag er kl 9.00 för att ni skulle följa mig och lämna blod. Malte var som vanlig morgontrött och valde sängen före att följa med oss. Axel orkade däremot upp och hängde nyfiket med. Det var ju faktiskt du som fick mig att börja lämna blod för 7 år sen. Det var när vi låg på BB och man var glad att allt gått så bra som jag tänkte att jag ska göra allt för den här lilla parveln. Jag ska beskydda honom på alla sätt som tänkas kan. Och i samma veva hörde jag någon reklam om att lämna blod. Jag tänkte OK, parveln ska aldrig behöva vara utan blod. Skulle det hända något så att han skulle behöva blod så får dom dränera mig. Sedan stövlade jag upp till blodcentralen och anmälde mig. Jag försökte i dag få fram din blodgrupp så man vet om det är tekniskt möjligt och om vi har samma blodgrupp. Men eftersom du har en av Sveriges glömskaste pappa som ALDRIG kommer i håg dina 4 sista siffror så sket det sig. Men till nästa gång ska jag kolla det. Att göra en god gärning (vilket jag tycker det är) är verkligen skönt. Man känner sig glad, hjälpsam, betydelsefull, lite lättare och hela 50 kr rikare. Mina bidrag till medmänskligheten har bestått i att lämna blod och att jag köper julkort varje år av synskadade barns riksförbund. Inte mycket att hänga i julgranen men ändå. Något jag ska börja bidra med är att skänka pengar till barncancer fonden. Jag kan väl åtminstone skänka pengarna jag får från blodcentralen. Två flugor i en smäll liksom. Det är ett löfte här och nu !!