Har just läst på aftonbladets hemsida om mobbing. Mobbing måste ju vara ett av det sjukaste som finns. Och det är något som verkar finnas i alla åldrar det ändrar bara karaktär med åren. Det är så hemskt och sorgligt att se barn som far illa av just detta. Men det är ett svårt problem att lösa. Jag vet att lärare gör allt i sin makt för att stoppa mobbingen. Men det räcker tydligen inte. Jag har ingen kunskap att bedöma om det ökar eller minskar men jag vet att det finns.
Det är bara att inse fakta att ni grabbar kommer att komma i kontakt med mobbing varse ni vill eller inte. Detta är en av de saker som får en att våndas när man tänker på att ni blir äldre.
Någon gång har jag funderat på vad jag skulle välja, om man fick välja mellan att någon av ni skulle bli mobbad eller bli mobbare?
Att se sitt barn bli mobbad och förtryckt av andra barn måste vara ett av det jobbigaste som finns. Vad skulle man göra? Jag vet själv att jag skulle bli galen. Jag skulle konfrontera barn, lärare, föräldrar riva ner himmel och helvete om det skulle behövas. Men det kan ju faktiskt bara göra saken värre också. Det är nog en svår balansgång. Redan idag tänker vi (mamma och pappa) på hur vi ska minska riskerna att ni blir mobbade.
Jag tror det är viktigt att uppmuntra er att ha många vänner.
Viktigt att kunna ha flera vänner samtidigt.
Att syssla med lag idrott tror jag också kan vara bra (visst kan det förekomma mobbing där med men ändå). I bland brukar vi klaga på att det känns som om att ni alltid måste vara här med alla kompisar i stället för att gå bort. Men samtidigt är det nog bra med ett öppet hem. Personligen tycker jag det är riktigt trevligt när huset är fullt med ungar. Man bör nog faktiskt också tragiskt nog tänka lite på hur man klär barnen. Så ska det egentligen inte behöva vara men det är dumt att "utmana ödet". Ett barn idag kan ju bli mobbad för vad tusan som helst och det enda man kan göra är att försöka minska riskerna och hålla tummarna.
Men jag tror faktiskt att jag skulle tycka det var värre att få ett barn som mobbas. Det måste ju verkligen kännas som ett misslyckade som förälder. Där har man däremot ett stort ansvar som förälder. Det är ju vi som gett våra barn deras värderingar, ideal och respekt för andra individer. Jag har försökt förhöra er grabbar om vad som händer på rasterna på skolan. Vem som leker med vem och om det är någon som inte leker med någon. Men än verkar det lugnt. Jag ska göra allt i min makt för att ni inte ska att bli mobbade, inte mobbar andra (då kastar jag ut er) och att ni vågar ingripa om ni ser någon annan som mobbar. Vårat företag är också med och sponsrar i ett projekt som kallas nolltolerans mot mobbing.
Det är bara att inse fakta att ni grabbar kommer att komma i kontakt med mobbing varse ni vill eller inte. Detta är en av de saker som får en att våndas när man tänker på att ni blir äldre.
Någon gång har jag funderat på vad jag skulle välja, om man fick välja mellan att någon av ni skulle bli mobbad eller bli mobbare?
Att se sitt barn bli mobbad och förtryckt av andra barn måste vara ett av det jobbigaste som finns. Vad skulle man göra? Jag vet själv att jag skulle bli galen. Jag skulle konfrontera barn, lärare, föräldrar riva ner himmel och helvete om det skulle behövas. Men det kan ju faktiskt bara göra saken värre också. Det är nog en svår balansgång. Redan idag tänker vi (mamma och pappa) på hur vi ska minska riskerna att ni blir mobbade.
Jag tror det är viktigt att uppmuntra er att ha många vänner.
Viktigt att kunna ha flera vänner samtidigt.
Att syssla med lag idrott tror jag också kan vara bra (visst kan det förekomma mobbing där med men ändå). I bland brukar vi klaga på att det känns som om att ni alltid måste vara här med alla kompisar i stället för att gå bort. Men samtidigt är det nog bra med ett öppet hem. Personligen tycker jag det är riktigt trevligt när huset är fullt med ungar. Man bör nog faktiskt också tragiskt nog tänka lite på hur man klär barnen. Så ska det egentligen inte behöva vara men det är dumt att "utmana ödet". Ett barn idag kan ju bli mobbad för vad tusan som helst och det enda man kan göra är att försöka minska riskerna och hålla tummarna.
Men jag tror faktiskt att jag skulle tycka det var värre att få ett barn som mobbas. Det måste ju verkligen kännas som ett misslyckade som förälder. Där har man däremot ett stort ansvar som förälder. Det är ju vi som gett våra barn deras värderingar, ideal och respekt för andra individer. Jag har försökt förhöra er grabbar om vad som händer på rasterna på skolan. Vem som leker med vem och om det är någon som inte leker med någon. Men än verkar det lugnt. Jag ska göra allt i min makt för att ni inte ska att bli mobbade, inte mobbar andra (då kastar jag ut er) och att ni vågar ingripa om ni ser någon annan som mobbar. Vårat företag är också med och sponsrar i ett projekt som kallas nolltolerans mot mobbing.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar