En snäll och elak tumör

Bilden tagen idag

Den 28/8 i fjol opererade du Axel bort en knöl du haft på bröstet. En verkligt omtumlande resa som äntligen fick ett slut. Allt började egentligen vid din födsel. Redan första dagen såg vi att du hade en liten knöl mitt på bröstbenet. Läkarna uppmärksammade också detta men kunde ge oss det lugnande beskedet att det rörde sig om ett "storkbett" (typ födelsemärke). Detta skulle försvinna inom de närmaste dagarna eller i värsta fall inom ett år.
När vi var på ett års kontroll så hade den inte försvunnit utan snarare vuxit. Vi fick en remiss till barnavdelningen på Piteå lasarett. Dom tyckte detta inte var något att oroa sig för utan det var ett storkbett eller möjligtvis ett nystan med blodkärl. Inget som behövde röntgas utan det skulle försvinna. När du skulle fylla sex hade knölen vuxit sig stor som en pingisboll ungefär och jag ringde en barnläkare igen. Vi fick komma och visa upp den och nu beslöt dom för att röntga. Först en skift röntgen som inte visade något. Sen fick du komma på ett ultraljud. Läkarna trodde fortfarande att detta var ett nystan av blodkärl men skulle för säkerhetskull skicka upp bilderna till Sunderby sjukhus. Ett par dagar senare blev vi uppringda av läkaren som meddelade att det inte var något nystan utan det var något annat.

Känslan förändrades ungefär här för mamma och pappa. Vi hade hela tiden varit rätt lugna men nu gick allt så fort och läkarna ringde kvällar och vi behövde aldrig vänta på några tider. Du fick komma på en magnet röntgen och bilderna skickades till Sunderbyn. Jag försökte pressa läkaren som genomförde röntgen vad det var, men han svarade att vi nog inte behövde oroa oss. Sent en kväll ringde en läkare igen och förklarade att läkare från ett flertal sjukhus kollat på bilderna och kommit fram till att det måste opereras. Pappa-hjärtat stannade och sen kom frågorna.
– Vad är det?
- Vi vet faktiskt inte.
– Vad tror ni att det är då?
- Vi vill inte spekulera.
- Men jag måste få veta. Du kan inte få mig att tro att han är den första som drabbats av detta.
- Det vi vet är att det är en ..........tumör av något slag.
För mig är tumör= cancer och en snar död.
Han försökte att lugna mig men nu trodde jag inte mer på någon läkare.
Han försökte igen men han hördes långt bort och enda ordet jag hörde var tumör. Till slut hade han i alla fall fått mig att förstå att en tumör inte alls bör vara cancer utan något helt ofarligt.
- ok, det är en tumör som ni tror är ofarlig så det är alltså en godartad ?
- nja, en godartad är en tumör som inte växer. Och denna knöl var 2 cm när vi upptäckte den och nu är den 6 cm.
men som sagt misstänker vi inte att det är något farligt.
Så min son har alltså en elakartad tumör som är helt ofarlig.
Det var en bra läkare som faktiskt tillslut lugnat mig. Fast nu blev det en orolig tid för både mamma och pappa. Vi försökte prata om det och lugna varandra. Det blev 1 besök till Sunderbyn och efter det blev det beslutat att den 28/8 skulle du få operation på Universitetssjukhuset i Umeå.
Där blev vi väl mottagna dagen innan och vi fick träffa läkaren som skulle operera dig. Alla läkare hade ju hela tiden sagt att det i inte verkade vara någon fara så vi valde att lyssna på dessa och försöka att inte överreagera. Nu fick vi tillbringa tiden där på en barncancer avdelning så visst fick man lite panikkänslor emellanåt. Frukosten innan operationen var jobbig. Att sitta här och se alla barn utan hår som det märktes tillbringat den mesta tiden av sin uppväxt just här var förstås tungt. Operationen gick bra och på kvällen lämnade vi Sjukhuset med lättare steg än när vi kom. Läkaren hade berättat att innehållet var något geléaktigt som dom skulle skicka på analys men han var helt övertygad att det inte var någon fara. Ett par veckor senare fick vi beskedet att denna tumör var något helt ofarligt och att du skulle bli helt återställd. Under hela denna tid var du grym grabben. Super duktig på att ta prover, ligga still i röntgen osv. och aldrig något gnäll. Den snälla läkaren tog också bort dina spikar i armen i samma sövning. Ett gott slut på en orolig tid. Och visst har denna saga förändrat mig som pappa det tror jag. Och det till något bättre.
Axel och Malte: Carpe diem quam minimum credula postero!!!