Visst avtog angreppen men vi fick fortsätta fajtas med dom envisaste. Vi började komma bort från den värsta sankmarken och stigen framför oss blev mer stenig. Nu skulle vi alla sättas på
hårda prov för nu började det vara riktigt brant. Efter en oändlig tid fick vi då äntligen syn på skylten. Gömd under en jättelik klippa och nästan omöjlig att upptäcka såg vi då ingången. Pappa kände direkt att här behövs en riktig man med stort mod. Jag harklade mig och sa att jag går först. De andra tittade stolt och imponerat på denna modiga man. Man såg i barnens ögon att det var stolta, och man väntade bara att dom skulle säga ”det där är vår pappa” Jag tog några raska steg fram och tittade ner på den minimala öppningen. Jag såg hur mormor först tittade på öppning
en och sedan på mig och säger – men hur
ska det där gå. Jag tittade ner på min mage och förstod att vi hade ett problem. Hur ska vi få ner Barbapappa i den där lilla öppningen? Jag kände att svetten pärlades i pannan när jag började klämma mig ner. Då kom tanken vad finns här nere i grottan? Själv var jag rätt övertygad att Elias inte fanns kvar där nere men risken är ju rätt stor att någon annan flyttat in. Och i värsta fall kanske en hel arme med insekter. Jag tände ficklampan klev ner med benen och allt gick bra tills jag skulle ner med magen. Det kilade rätt bra på båda sidorna och även fram och bak. Jag såg oron i barnens ögon men till slut. PLOPP det lät som när man drar korken ur en vin flaska och sen var hela härligheten nere. Jag kröp in en bit i grottan och sedan ropade jag till de andra att kusten var
klar. Snabbt och smidigt slak först barnen ner och sen kom morfar (dryga 60 år) ner. Vi utforskade grottan och konstaterade att den var tom. Inga arméer och ingen Elias. Barnen och morfar försvann upp genom detta lilla hål och upp i säkerheten. Nu var det bara jag och magen kvar. Jag tänkte att gick det ner måste det ju gå upp. Fast när man ska uppåt har du ju inte samma hjälp av tyngdlagen. Efter mycket svett och bök och ett par repiga solglasögon såg jag då åter dagens ljus. Vi fortsatte upp till bergets topp där vi intog våran medhavda matsäck. Vi spanade över vyerna innan vi började nerstigningen. Tre timmar senare var vi tillbaka vid bergets fot och kunde trötta och nöjda konstatera att vi lyckats med utmaningen.
Visst avtog angreppen men vi fick fortsätta fajtas med dom envisaste. Vi började komma bort från den värsta sankmarken och stigen framför oss blev mer stenig. Nu skulle vi alla sättas på 
hårda prov för nu började det vara riktigt brant. Efter en oändlig tid fick vi då äntligen syn på skylten. Gömd under en jättelik klippa och nästan omöjlig att upptäcka såg vi då ingången. Pappa kände direkt att här behövs en riktig man med stort mod. Jag harklade mig och sa att jag går först. De andra tittade stolt och imponerat på denna modiga man. Man såg i barnens ögon att det var stolta, och man väntade bara att dom skulle säga ”det där är vår pappa” Jag tog några raska steg fram och tittade ner på den minimala öppningen. Jag såg hur mormor först tittade på öppning
en och sedan på mig och säger – men hur 
ska det där gå. Jag tittade ner på min mage och förstod att vi hade ett problem. Hur ska vi få ner Barbapappa i den där lilla öppningen? Jag kände att svetten pärlades i pannan när jag började klämma mig ner. Då kom tanken vad finns här nere i grottan? Själv var jag rätt övertygad att Elias inte fanns kvar där nere men risken är ju rätt stor att någon annan flyttat in. Och i värsta fall kanske en hel arme med insekter. Jag tände ficklampan klev ner med benen och allt gick bra tills jag skulle ner med magen. Det kilade rätt bra på båda sidorna och även fram och bak. Jag såg oron i barnens ögon men till slut. PLOPP det lät som när man drar korken ur en vin flaska och sen var hela härligheten nere. Jag kröp in en bit i grottan och sedan ropade jag till de andra att kusten var 
klar. Snabbt och smidigt slak först barnen ner och sen kom morfar (dryga 60 år) ner. Vi utforskade grottan och konstaterade att den var tom. Inga arméer och ingen Elias. Barnen och morfar försvann upp genom detta lilla hål och upp i säkerheten. Nu var det bara jag och magen kvar. Jag tänkte att gick det ner måste det ju gå upp. Fast när man ska uppåt har du ju inte samma hjälp av tyngdlagen. Efter mycket svett och bök och ett par repiga solglasögon såg jag då åter dagens ljus. Vi fortsatte upp till bergets topp där vi intog våran medhavda matsäck. Vi spanade över vyerna innan vi började nerstigningen. Tre timmar senare var vi tillbaka vid bergets fot och kunde trötta och nöjda konstatera att vi lyckats med utmaningen. 
5 kommentarer:
Dit brukar fröken Svensbyn ta sina små elever...vi pustar och stönar men väl uppe är det underbart. Förstår du att barnen i Svensbyn har världens vackraste natur runt knutarna...jag är så lycklig att ha naturen att tillgå. Ett annat fint ställe är utkiken i Svensbyn, har ni varit där?
Det är bra att du vallar dom i naturen. Det behöver dom säkert.
Utkiken ??? vi var upp till en utkiksplats en bit ovanför Grottan kan det vara den?
Nej, man går uppför en stig mitt emot badplatsen på Liden. Lite dåligt snitslad bana men där finns fina hällar som istiden gjort spår i. Perfekt när man jobbar med istiden.
Ett torn finns längst upp och där ser du långt långt bort.
Annis: tack för tipset men det får vänta till nästa sommar tror jag.
Skicka en kommentar